Valaffischer – en plakatparad av fluffiga budskap
”Alla tryckare, utspridare och försäljare av ärekränkande plakat skall straffas, första gången med piskrapp, andra gången med livet”. Två år senare, år 1561, preciserade den franske kungen Karl IX dödstraffet till hängning eller strypning, för de som spred material som inte fått godkänt. Redan då förstod man det förenklade budskapets kraft. Och nu är det snart lilla julafton för en plakatparad av rang – valaffischerna.
Likt en egyptisk gräshoppssvärm dyker de upp sisådär en fyra till fem veckor innan valdagen – leende partiledare, stora partilogotyper och enkla löften. Men så har det inte alltid varit i den politiska cirkusen. Både budskap och uttryck har ändrats genom historien.
Det är först runt sekelskiftet 1900 som den politiska valaffischen blir ett kraftfullt vapen för masskommunikation. Anledningen är naturligtvis bättre och billigare tryckteknik och att det inte funnits något behov av valaffischer tidigare. Men nu tar industrialismen fart, städerna växer och demokratiseringen gör att antalet väljare och kandidater ökar. Nu behövs ett massmedia – valaffischen är född.
Valaffischens historia
Att studera valaffischernas historia är en studie i Sveriges politiska och grafiska utveckling. Kort kan valaffischens historia delas in i fyra epoker; propaganda 1911–1936, folkhemsbygge 1944–1958, reklamestetik 1960–1988 och imageskapande från 1991 och framåt.
Under den första epoken var det affischer som talade om kamp och ideologi, inte sällan inspirerade från teater- och bioaffischer. Det är mycket hot och hemskheter med raka vänstrar som slår och ormar som biter.
I slutet av Andra världskriget sker en förändring. Affischerna blir snällare med riktning mot framtiden – nu är det ett modernt samhällsbygge som gäller.
Runt 1960, med tv:ns genombrott, är det dags för nästa epok. Nu ersätts illustrationer med foto och reklamarna att ta över: slogans och partiledare på bild blir allt vanligare. Och det är nu partiernas logotyper och kopplingar till olika färger dyker upp på allvar på affischerna.
Den avslutande imageskapande epoken karaktäriseras av reklamestetik med retuscherade foton, stajlade partiledare och ett kampanjtänk som inte funnits tidigare – det som sägs i en kanal förstärks och följs upp i en annan. Se bara på hur Barack Obama och Donald Trump arbetade med enkla slogans i allt de gjorde – Change, Yes We Can och Make America Great Again fick väljare att gå till valurnorna och känna hopp. Något för alla företag att tänka på som gärna vill säga allt i annonsen eller på hemsidans startsida.
Valaffischen idag
Ungefär där står vi i dag med partiledare med uppkavlade ärmar, mjuka lammullströjor i snälla färger, uppfordrande blickar och reklamslogans till intet förpliktigande. Det är resultatet av de hundratals miljoner som partierna lägger i sina reklambudgetar. Hur årets valaffischer kommer att se ut är ännu väl förborgade hemligheter på partiernas kanslier. Men det är nog ingen vild gissning att det blir partiledare med visionära blickar in i framtiden och fluffiga budskap, snarare än konkreta löften med bäst före-datum.
Källa: ”Politik i det offentliga rummet. Svenska valaffischer 1911–2010”, Nicklas Håkansson, Bengt Johansson och Orla Vigsø.